Hur kan det vara att ha cancer som ung? Läs vår intervju med Åsa som fick diagnosen Osteosarkom som 17 åring.

1. Vad hade du för cancer och hur gammal var du? Jag hade en typ av cancer som heter Osteosarkom, det är en form av skelettcancer som framför allt drabbar barn och unga. Jag var 17 år när jag fick diagnosen (fyllde 18 under behandlingen). Gick andra året på gymansiet.


2. Hur upptäckte du att något var fel? Jag hade en knöl på vänster smalben. Hade haft den ett tag men aldrig tänkt att det kunde vara något farligt. Jag hade tidigare haft en liten ofarlig broskutväxt på högerknä som jag opererat bort och jag trodde att de här var samma sak. Det var min gympalärare som när han såg att det sa att jag måste kolla upp det. Hans fru var sjuksköterska åt en privat läkare och han fixade en tid till mig där ganska omgående. Sedan gick allt väldigt fort. Jag var hos honom och bara några dagar senare fick jag remiss till en mottagning för att göra magnetkameraundersökning. Undersökningen gjordes på en helgdag och det var väl då som både jag och mina föräldrar insåg att det kunde vara något allvarligt. Några dagar senare fick jag veta att det var en elakartad tumör. Vad jag inte visste då var hur elakartad den var och att många som fått samma diagnos som jag varit tvungna att amputera benet. Jag hade tur som hamnade hos Sveriges främsta specialist på området på en gång eftersom det var en vän till den läkaren jag var hos från början. Han och en kollega hade på precis börjat med bentransplantationer. Det vill säga, de tog bort ca 20 cm av mitt smalben och ersatt med en bit från en annan avliden person. Jag var bland de första i Sverige att få göra en sån operation. Hade jag inte bott i Stockholm eller blivit sjuk bara några år tidigare hade jag sannolikt inte haft protes idag.


3. Hur länge var du sjuk? Att svara på hur länge jag var sjuk är svårt eftersom jag ju inte vet när jag fick tumören. Jag mådde bra och kände inte av den men bara för att jag fått diagnosen var jag plötsligt ”sjuk” och folk började behandla mig som det och fråga hur jag mådde. Det var en konstig känsla minns jag. Men från det att tumören upptäcktes och till att jag var helt färdigbehandlad tog det ett halvår. Då fick jag först några månaders cellgiftsbehadling för att tumören skulle minska i storlek. Sedan opererades benet bort och sedan var det ännu en omgång med cellgifter. Efter det följde ju många återbesök med bland annat röntgen för att se så att tumören inte kommit tillbaka eller spridit sig. Helt friskförklarad blev jag inte förrän flera år senare.


4. Hur mycket tid fick du spendera på sjukhuset och tycker du att du fick de som du önskade när du var på sjukhuset? T.ex. tillgång till filmer/tv osv. Under det halvår som jag behandlades spenderade jag mycket tid på sjukhus. Jag minns inte exakt men vissa perioder var det större delen av veckorna. Jag var ju inlagd när jag fick cellgifter och den behandlingen följde ett visst schema. I övrigt var det många andra sjukhus besöka för att göra olika typer av röntgen, ta blodprover etc etc. Vid de tillfällen då jag låg inlagd hade jag alltid eget rum och i de rummen fanns tv med video. I den mån jag orkade tittade jag på det, läste o sv men ofta var jag väldigt trött och medicinerna gjorde även att jag blev illamående.


5. Hur funkade det med skolan under din sjukdomstid? I början hade jag ambitionen att fortsätta plugga under min tid på sjukhuset. Det fanns en lärare där som jag läste engelska och tyska med några gånger och jag försökte även hänga med lite i det som mina klasskompisar läste. Men efter ett tag gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte. Behandlingen tog all kraft och energi. Jag var borta ett halvår, vårterminen i tvåan på gymnasiet och tanken var att jag skulle gå om andra året. När jag kom tillbaka på hösten gick jag en dag i min nya klass sen kände jag att ”nej, det här vill inte jag. Jag tänker inte gå kvar här när mina kompisar tar studenten i vår”. Så jag gick till studierektorn och sa det och han gick med på att låta mig fortsätta läsa med min klas om jag läste in hela vårterminen. Så parallellt med det vanliga plugget läste jag även in en del av det jag missat under våren. Min klasslärare var helt fantastisk och hade speciallektioner med mig utanför ordinarie lektionstid. I engelska och tyska fick jag betyg från den lärare jag läst med på sjukhuset. Det var lite slitigt ett tag men helt klart värt det. Det var härligt att få ta studenten med alla mina kompisar och med tanke på att jag fick 4,7 i slutbetyg (det var då 5 var högt möjliga) har jag aldrig sett det som ett misstag, jag klarade mig bra utan de där lektionerna de hade den våren.


6. Hur reagerade dina vänner/familj när du blev sjuk? Jag tror att mina föräldrar blev väldigt oroliga, oroligare än de ville visa och nu när jag själv fått barn förstår jag dem på ett annat sätt. Det är ju en av de största mardrömmarna man har som förälder att ens barn ska drabbas av en allvarlig sjukdom. Då blev jag nästan lite arg på dem för att de oroade sig. Själv hade jag en ganska lung inställning hela tiden. Kanske var jag lite naiv men min tanke hela tiden var att det var något jobbigt som skulle pågå under en period och som jag bara var tvungen att ta mig igenom. Visst var jag less och trött på det många gånger och undrade varför just jag skulle drabbas. Men jag var aldrig rädd för vad som skulle hända eller trodde att jag skulle dö. Det fanns liksom inte i min världsbild. Kanske det smittade av sig på mina vänner också för jag minns inte att de heller visade någon större oro. De var jättefina och ställde upp för mig. Hälsade på mig på sjukhuset, rapporterade om vad som hände i skolan och skickade grejer. Det var ingen av mina nära vänner som svek mig eller försvann under den tiden. Och mina bästa vänner idag var det både innan och under sjukdomstiden.


7. Känner du nu i efterhand när du är frisk att du” kommit över/släppt detta”? Eller tänker du ofta tillbaka på när du var sjuk? Idag tänker jag sällan tillbaka på den tiden. Det halvåret känns som en parantes i mitt liv. Det är inget jag skulle vilja ha ogjort, det är en del av mig. Men det är inte något som jag säger till folk så fort jag träffar dem. Inte för att jag skäms för att jag har haft cancer eller tycker att det är jobbigt att prata om utan för att det känns som en så liten del av mig. Idag påverkar det inte mitt liv mer än alla andra livserfarenheter som jag bär med mig, bra som dåliga.

Innan jag fick barn var jag lite orolig att behandlingen skulle ha påverkat mina möjligheter att bli gravid, så kan det nämligen vara. Men när jag och min man väl började försöka blev jag gravid nästan på en gång och idag har jag två underbara döttrar. Samtidigt har jag många kompisar som haft svårt att bli gravida utan att egentligen veta varför. Därför tänker jag nu att det inte finns någon anledning att oroa sig för saker som har med cancern att göra. Jag är friskförklarad. Risken att det skulle hända mig något, att jag skulle bli sjuk igen eller drabbas av något annat är lika stor som att någon annan skulle göra det.


8. Hur har du som person påverkats av det du gått igenom? Förändrades någonting eller tycker du att du är samma person som innan? Det är svårt att veta hur det har påverkat mig. Hur hade jag varit om jag inte gått igenom det jag gjort? Det kan jag ju aldrig få reda på. Vi formas av våra erfarenheter, framgångar så väl som motgångar. Så visst har det påverkat mig till att bli den jag är idag. Jag kan dock inte peka på något specifikt. Ibland kan jag önska att jag lärt mig att uppskatta livet ännu mer på grund av det jag gått igenom, men det tror jag inte att jag gör. Jag är nog som folk är mest, jag kan fortfarande irritera mig på småsaker, vara feg och inte göra allt jag skulle vilja, oroa mig för saker o s v. Kanske beror det på att jag aldrig trodde att jag skulle dö heller?